Men det gick inte att få trafiken lönsam, så från 1975 trafikerade vi på försök endast linjen Töcksfors-Vännacka tre dagar per vecka, med möjlighet för resande att fortsätta Vännacka-Arvika med rälsbuss. Även detta var helt olönsamt, så linjen lades ner på sommaren 1975.
Jag återgår till år 1973. Då avyttrade vi en av de två taxibilar vi hade. Lennart började också då som fast chaufför i företaget, och ytterligare en chaufför anställdes på heltid.
Fr o m 1976 tecknades avtal med Svenska IBM om godstransport med en herrgårdsvagn dagligen, fem dagar per vecka t o r Töcksfors-Järfälla, en transport som utfördes i fem år. Under denna tid hade vi många deltidsanställda.
1978 började Elsy arbeta några timmar om dagen på kontoret. Hon tog hand om löneutbetalningarna, och det var en god hjälp för mig.
1979 inhandlades en turistbuss som uppmärksammades t o m i NWT.
1982 var sista skolåret som högstadieeleverna i hela Årjängs kommun läste i Silbodals-skolan. Då körde vi skolturerna till Årjäng med tre bussar. 1983 började Töcksfors skola med högstadium och därmed blev det åter två skolbussar Töcksfors-Årjäng, och det blev även annorlunda skolkörning i övrigt. Varje dag skulle någon klass från Töcksfors till Årjäng för viss undervisning, så bussarna gick i skytteltrafik mellan de ordinarie turerna. Synd att vi inte har något körschema kvar från denna tid.
1982 blev också en revolutionerande omvälvning i hela Sveriges trafiksystem. Då kom länsbolagen in i bilden, de övertog alla privata linjetrafiktillstånd och upphandlade sedan linjetrafiken med de olika privata bussbolagen efter beställning från kommunerna. Därmed övertogs också alla våra linjetrafiktillstånd av länsbolaget i Värmland, Värmlandstrafik, och all linjetrafik kördes därefter som rena beställningsuppdrag åt Värmlandstrafik.
1985 fick vi utökad beställning från Värmlandstrafik. I och med att järnvägstrafiken Årjäng-Arvika lades ner kom busstrafiken Töcksfors-Årjäng-Arvika åter i blickpunkten, och nu var kommunerna mogna att satsa på fullt utbyggd busstrafik.
För vår del blev det två dubbelturer per dag 7 dagar per vecka, och ytterligare fordon och förare behövdes.
John hade något år tidigare, på grund av hjärtbesvär, trappat ner betydligt i arbetstakten och Lennart engagerade sig allt mer i uppläggningen av företagets arbete.
Nu började Elsy också som fast anställd på heltid på kontoret, och hjälpen från dom båda blev en stor lättnad i min arbetsuppgift.
1985 blev kommunerna ålagda att ordna kommunala beställnings-centraler för taxi. Vi provade under ett år men ansåg att det inte gick att få lönsamhet i taxitrafiken på dessa villkor, så 1986 lade vi ner den verksamheten.
Så återstod då busstrafiken, som beträffande gruppresor hade ökat betydligt. Det blev några resor på kontinenten varje år, både på vinter och sommar, med många grupper och föreningar som återkom.
1987 på hösten övertog Elsy och Lennart företaget.
Under tiden 1949 - 1987 hade vi använt 19 större bussar. Antalet Mercedes-bussar, 17- och 19-passagerare, VW-bussar och taxibilar har vi inte räkning på, men det blev många för de byttes ju oftare. Av dessa fordon trafikerade företaget vid överlåtelsen en mindre och fem större bussar och det var tre fast anställda chaufförer och flera timanställda.
Därmed sattes punkt för John´s och min medverkan i företaget Nordmarksbuss. Men vi är privilegierade : vi får nu se hur de unga förnyar fordonsparken och åtar sig större och mindre uppdrag som efterfrågan fordrar, och de arbetar lika seriöst och med känsla för företagets bästa som alltid varit vår målsättning.
Det kändes riktigt att efter 38 år lämna över arbetet i unga och ansvarskännande händer, och att det var våra egna som ville ta över gjorde givetvis att det var med stor tillfredsställelse vi såg fram emot detta.
Men det är klart att i våra hjärtan finns Nordmarksbuss Brusgård AB alltid kvar.
Töcksfors sommaren 1993
Lilly Brusgård
