Inledningen av Ulvefjällsjättens saga ur
Karl A. Östlinds bok " Omkring Töck och Östen "


Stora Le, Nordmarkens långa sjö, sträcker längst i norr sina armar emot
jättarnas forna hemvist. Den märkligaste av dessa urtidens jättar bodde i Ulvefjäll.

Därifrån kunde han överblicka stora skogklädda vidder. Han kunde även se
ut över den långa sjön, som ännu mäktigare jättekrafter än hans hade tillformat.

Men även han ville pröva sina krafter. Han grävde en lång och bred ränna,
som snart fylldes med vatten, vilket han ledde genom klyftan ned till jättesjön,
som så skulle bli ännu större och stiga, tills den nådde hans berg.

Han hade i tusentals år levat ostörd. Men en dag fick han höra jättarna i
Vitteberg och Orrekollen, hans närmaste grannar, i högljudd tvist.
De hade bägge grävt fåror för vattnet ned för bergsidorna, och bägge
ville de leda det förbi sitt hemvist. Efter jättars sed ville deras tvist
ej taga något slut, emedan ingen av dem var nog foglig att ge vika
och ingen nog klok att kunna finna någon lösning,
som skulle kunnat tillfredsställa bägge.

Ulvefjällsjätten blev förgrymmad över deras oväsen,
och sedan han betänkt sig i hundra år, åtog hans sig att slita tvisten.

”Ni får leda vattnet på vilka vägar ni vill”, sade han,
”blott det ledes ut i min fåra och ned i min långa sjö.
Det finns vatten nog för er bägge. Men kom blott ihåg, grälmakare,
att utför min fors måste allt vatten strömma."

Jättarna besinnade sig och grepo sig slutligen an med arbetet
att gräva var åt sitt håll. Det gällde ej så mycket vem som blev först färdig
med sitt arbete, ty de hade gott om tid, utan det gällde fastmer
att få vattensamlingar, som vittnade om deras jättekraft,
och som de kunde se från sina högfjäll.

Vittebergsjätten gjorde först en grav nedanför sitt berg.
Dit ledde han vatten från norr och väster. När snön smälte om våren,
fylldes fårorna, och vattnet letade sig väg till hans källa.
Det var ett lustigt arbete.

Även jättehustrun var road av jättens arbete och fann det lustigt med de
dansande bäckarna, som skummade och ystra ledde sig ned från fjällsidorna.
”Det går som ett hurr!” ropade hon. ”Ja, det skall gå som ett hurr”, sade jätten
i det han slungade undan ett stenblock, som stängde väg för vattnet.
Och min källa skall heta Hurr.

Läs hela sagan i boken " Omkring Töck och Östen "